(Sara)
Nu har jag ätit min tacos. Jag har druckigt mitt kvällste och ätit min kaka. Jag sitter ihopkrupen med en filt i soffan och med datorn i knät, klockan är halv ett och mitt huvud snurrar av allt för många tankar så jag längtar inte alls efter sängen. På vägen hem från Starbucks missade jag två samtal från mamma. Hon ringde Alexandra istället och frågade varför jag inte svarade och bestämde sedan att hon skulle ringa mig om en timme då vi var hemma istället, jag hörde inte när hon ringde. Jag missade två samtal till från mamma när vi var hemma, vet inte vad som hänt med mobilen, varför hör jag inte signalen? Till slut kom mamma äntligen fram till mig, yes jag hittade svarknappen! Alexandra och jag skämtade på vägen hem om att jag i alla fall inte behövde vara orolig för att det var något allvarligt som hänt när mamma ringde eftersom hon ringt ganska ofta på senaste tiden och bara velat prata med mig för att hon saknade mig. "Hehe, ne det är ju skönt i alla fall" svarade jag Alexandra när hon sa det. Jag vet inte om det är Gud som skrattar oss rakt upp i ansiktet (jag tror inte på Gud längre efter den här resan) eller om ödet verkligen inte vill att vi ska vara i Australien. Jag, helt inställd på att mamma bara saknade mig och bara ville "vardagsprata" med mig, pratade på som vanligt om jobb osv. Tills mamma säger att hon ringde för att hon ville berätta en sak för mig. Eller hon var inte säker på om hon ville göra det, eller om det var bäst att hon gjorde det. Jag vet inte vad första tanken är som slår en när man hör något sånt. Alla nej-det-får-inte-hända-när-jag-är-på-andra-sidan-jorden-tankar. Mamma fortsätter att överväga om hon verkligen ska säga något på andra sidan luren. Jag är bombsäker, "mamma berätta". Ärligt talat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag grät. Jag och Alexandra har varit i Australien i 2½ månader, 2½ MÅNADER! På dom 2½ månaderna har Alexandras morfar gått bort, min mormor har gått bort, och nu det här. Jag tänker inte skriva på bloggen vad mamma berättade för mig, dom mamma vill ska veta berättar hon för själv. Jag vill börja med att säga att det känns bra att jag vet att mamma har många som stöttar henne och finns för henne hemma, speciellt när inte jag finns där. Sen vill jag säga, från min sida, att jag uppskattar alla råd mamma fått innan hon berättade för mig. Men. Jag är, utan några tvivel, glad (vet inte om jag kan säga något sånt i ett sånt här läge? men) för att mamma berättade det för mig. Jag hade varit förkrossad om jag inte fått veta något förens jag kommit hem. Och nej, jag kommer inte åka hem. Självklart vill jag mer än något annat krama om min mamma och säga att allt kommer bli bra, att hon kommer klara sig igenom det här, att vi klarar oss igenom det här tillsammans. Men jag säger det på telefonen och vet att det betyder lika mycket. Mamma, du är stark. Förlåt. MEN JAG VILL BARA SKRIKA UT OCH FRÅGA VARFÖR SKULLE JAG INTE FÅ VETA?! Jag måste avreagera mig lite, kan fortfarande inte förstå att ni hållit det här hemligt för mig tills nu. Jag är din dotter mamma, jag är mammas dotter. Det spelar väl ingen roll om jag är på andra sidan jorden, jag är ju samma dotter som måste få veta hur sin familj mår, hur hennes mamma mår. Nu gråter jag. Det har blivit många pauser i det här inlägget så att jag kan samla mig. Det är så mycket jag vill skriva men jag vet inte hur, så att alla känslor och tankar kommer ut rätt. Jag vill säga till Erika, åh, Erika. Det gör så ont i mig att jag inte kan vara den syster jag borde vara nu. Fan också. Det är sånt här som en familj ska gå igenom tillsammans, när man verkligen ska finnas där för varandra, kunna krama varandra. Jag och Alexandra har pratat om det här så många gånger redan. Bara möjligheten att krama om varandra utan att behöva säga något egentligen, men ändå veta exakt vad personen känner. Nu skriver jag bara och tappar tråden. Men Erika, snälla skriv till mig vad du känner och vad du tänker. Låt mig vara den systern du behöver och jag vill vara. Och till alla andra, jag och Alexandra kan bara se hur många som kollar på vår blogg, inte vilka. Så kommentera gärna, räcker med att ni skriver "namn har läst ert inlägg idag". Det är mycket roligare än att inte läsa något alls. Eller skriv vad ni har gjort under dagen. Jag och Alexandra skriver vad vi gör, men har ingen aning om vad som pågår hemma. Jag saknar det i alla fall. Jag börjar skriva lite sansat igen, har samlat mig. Alexandra sover, det behöver hon. Tack pappa för ditt sms förut, ska bli skönt att prata med dig imorgon. Mamma frågade om jag hade några frågor. Frågor... Jag vet faktiskt inte. Det här var något som aldrig skulle hända min familj. Fan va ont det gör. GAAAAAAAH. Okej, jag bryter ihop igen. Mamma jag tänkte skriva att det nog inte är så bra att du läser det här, för jag ska ju vara stark inför dig. Men jag skrev nyss om att jag ville skrika ut och fråga varför jag inte fått veta vad du kände och mådde så det är väl bäst att du läser. Det jag vill nu är att jag hör från er där hemma ofta. Jag vill veta allting. Jag är på andra sidan jorden, Alexandra är på andra sidan jorden. Vi kommer stanna här tills datumet då vi åker hem, Alexandra och jag har varandra. Det vi behöver är att ni där hemma fortfarande låter oss få vara de vi var innan vi åkte hit och fortfarande är, era vänner, systrar, döttrar.

Jag vet knappt vad jag skrivit. Låter det mänskligt? Förståeligt? Äsch...

Tog mig 1½ timme att skriva det här inlägget, haha. Som sagt, en hel del pauser. Vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag tänker på dig mamma, jag älskar dig.

Pappa, jag ska försöka sova nu. Tror jag behöver det. Jag saknar er där hemma. Lova att ta hand om er, jag lovar att ta hand om mig då. Natti.